"Barndomsresan"

Logan girjji. Oađán guhká, boran noazit, logan girjji. "Sanningslandet". Stina Aronson lea ohcan ja gávdnan nu čáppa sániid. Sanningslandet bođii 1952. Lei su maŋemus girji. Mun logan dan nuppi novealla: "Barndomsresan". In mun dieđe lea go nu erenoamážit buorre. Muhto das leat čáppa sánit. Ja de vuhtto muđui ge - ja dát lea sihkkarit hui dehálaš, dat lea várra jur dán dihte mun liikon girjái - ahte čálli lea ohcci. Son čállá nu amas áššiid birra. Dat eai leat dakkár diŋggat, maid don beaivválaččat digaštalat. "Jag förnam det med min barnklokhet." "Det var en halvklar, ostädad sommarsöndag med pipigt förtunnat ljud." "Men samtidigt sved det i halsen av besvikelse och jag aktade mig noga att föra hemligeheten vidare." "Men vi halvsprang ändå över spåren som ängsliga människor gör."

Dehe nu go dás:

Jag var fem år på det sjätte. Den där dagen gick vi på en väg som var halvt om halvt en förstadsgata. Jag hade en ny sommarhatt med en spräcklig snodd runt kullen. Den gjorde mig medveten om mig själv på ett sällsamt klådigt sätt. När jag försökte sakta efter lite för att fingra på den nya hatten sa min fostermor att vi måste skynda oss. Hennes grepp om min handled hårdnade varsamt. Men handen förblev rymlig som om man kunde bo i den hel och hållen. Hon var en lång mager kvinna och gick med lutande hållning av att vi strävade framåt. (Aronson: Sanningslandet, s 15-16)

Ja vel dás:

Till sist stack flickan fingret under hakan och gjorde en knut på sitt hattband. Jag gjorde ögonblickligen en likadan knut på mitt. Det var tecknet att vi kunde blivit vänner och ritat en cirkel omkring oss. Vi var jämnåriga som man egentligen bara är i barndomen. Jag hann se att flickan hade en likadan glugg fram i munnen som jag. Sen snodde hon runt och flög iväg till sitt sällskap. Hon såg sig inte om. Mamma ropade mig i namn och pekade utåt barngården. Tåget bullrade in tätt bakom glasdörrarna. Det var första gången jag hade känning med de missade mötenas roll i livet. För mig hade den en smak av falskspel. Jag var för liten att tänka den tanken i ord. Men den kröp i huden på mig som kylan efter ett svettbad. Jag frös ett tag innan känslan gick över. (Aronson, Sanningslandet, s 18-19)

Odne lea čáppa dálki. Mun basan biktasiid. Lean plánen fitnat barggus, muhto in dieđe gillen go. Livččii nu ollu čorgenbargu dáppe iežan luhtte.. Ja mun dušše oađán. Ja bloggen. In ge gille ge borrat albmaládje. Dál galggašin goit nagodit káfe vuoššat. Tráktoris, vai manin dat lávejit dáppe Vuonas gohččodit min kaffebryggare? Tráktar?

Lea muđui hui somá ahte speallu lea čalmmustuvvon Ávviris dán vahku. Duorastaga lei máilmmi fiinna artihkal, mas ledje máilmmi fiinna govat. Ovtta govas oidnon mun logaldallamin spealu birra. Nuppi govas oidnojit olbmot speallamin. Ja teaksta lei maid hui movttiidahtti. I wish I could supply it, or something. Vare livččen sáhtán bidjat dan kopia deike...

Go Giellaspeallu ná boahtá oidnosii de beasan mun vuoiŋŋastit. Dovdu lea: Dál lean ožžon veahki, ja mun de beasan vuoiŋŋastit, in ge dárbbaš dál stresset in spealuin in ge eará ođđa prošeavttaiguin. Čuoččui ahte Giellaspeallu lea doaibma mii lea menestuvvan. Dat lea buorre gullat. Mun dovddan ahte buot deahkit iežan čielggis lihkadišgohtet. Dat dego besset luovusin, veaháš. Mun lean nu čavgen daid, mun lean nu pressen iežan. Dál galggašin láhttet eará vuohkái, luvvoseappot.

Ođasmahttin 15:06. Mun dál jurddašin ahte mun han ferten álgit stretchet čielggi buorebut. Go lean viehkan ja nu ain. Dat lea sihkkarit dan dihte dat lea nu váiban, go mun in leat dan albmaládje vanahallan.

Ja de nubbi diehtu. Mun lean dál bidjan tráktara johtui. Lean boran láibevajáhasa. Muhto in leat vuos ollen olggos.



Ođasmahttin 15:50. Jugadettiin nuppi káffegohpu boahtá ránnjá beana... juo, muhto mot boahtá? Dat ii gal boađe vácci, go leat njeallje juolggi. Ii ge boađe ruohtti, go dat dušše lávke dán guvlui. Mot nu leš, bođii gal deike dán vissui, ja dat lei hui somá. Fiinna beana!

(Maŋŋil gulan márkanis ahte beana várra bođii šluŋkkat?)